jernpiller

Mångar gånger har man ju funderat, tänk va fränt om man kunde prata med sitt djur. Eller om de åtminstonde kunde prata med en själv och berätta om något var fel.

Vet fler hästmänniskor som låtit speciella "djurpratare" låtit prata med deras hästar och de är sjukt hur de kan få fram sådan saker som också stämmer så väl.

Jag själv har vart lite för och emot sånt där. För de första. Tror man på det?

Man har ju vart lite skeptiskt mot de och känns som de lika väl kan hitta på saker. Men så andra sidan, saker som de inte kan ha en blekaste aning om gällande djuret. Hur kan de få fram de?

Mamma bokade en tid till Flip för att låta honom "tala" med en kvinna. Nej men nej sa jag. Vill vi verkligen de? Tänk om han å tänk om han säger så. Men OM jag är glad för idag att vi gick dit med honom. Allt har på något sett känts på något vis "lättare" med allt som hänt gällande honom. Förstå mig rätt, jag är absolut inte lättad över att han är borta. Men själva beslutet för oss gjorde de lättare.

Vi åkte dit och fick träffa henne (kommer inte ihåg hennes namn). Vad hon fick veta om Flip var hans namn, hur gammal han var och hur länge vi haft honom. Thats it!

Ni får läsa själv vad hon kom fram till: 

Får en tyngd känsla över hjärtat / bröstet. Jag =kats känner att det är en känsla och inget fysiskt. Men jag=kats förstår inte här varför han känner så.

Han känns lugn och trygg. Han är lite nyfiken av sig. Han känns ”städad” och han gör inte så mycket väsen av sig.

Han kan koppla av,… det ser ut som det i alla fall. För även om det ser ut som han ligger och sover så hör och ser han en hel del. Han är mycket uppmärksam på ljud.

Känslan över bröstet kommer tillbaka. Hjärtklappning. Det är något som tynger honom. Det verkar handla om stor sorg, oro, sjukdom och depression.

Jag är en go kille men jag orkar inte hur mycket som helst. Jag blir trött.

Han känns också som en tröstare. Han säger att känslorna handlar om matte också. Hennes känslor tynger honom. Det är och har varit jobbigt för henne. Livet är inte alltid lätt.

Vi gör väl inte så mycket olika saker utan vi mest är nu för tiden. Lite synd då vi alla behöver aktivitet och stimulans. För han tycker om aktivitet och han blir glad och nöjd av när ni hittat på något.

Känns som matte har engagerat sig olika mycket i aktiviteter.

Han känns inte överdrivet sugen på mat, snarare åt andra hållet. Han har nästan ingen aptit alls. Kan bero på alla mediciner?

Han tycker om att få vara med. Han vill också att ni ska vara stolt över honom.

Han känns som en klok liten hund. Han har inte riktigt fått chansen att visa hur klok och duktig han är. Men ni vet. Det räcker åt honom.

Det är inte stor variation på vad ni gör med honom nu för tiden. Han saknar aktiviteterna.

Det känns lite ”dovligt” och mörkt hemma. Det skulle behöva komma in mera ljus i hemmet. Mera ljus och glädje. Släpp alla negativa tankar och njut av livet i stället.

Han är en sådan go lite kille, en verklig ”Flipp” ej någon ”flopp” ( skämtar lite)

Han ställer sällan eller aldrig till problem, han mest bara är. Han är lätt att korrigera om man nu någon gång skulle behöva.

Ert boende känns varierande…? Jag =kats förstår inte riktigt. Han säger att det är varierande … ? Det ger stimulans.

De är ofta orolig över mig. Ni har haft en stor oro under en längre tid. Känns som hans ork och lust försvinner emellanåt. Han säger : Ni ska inte fundera så mycket. Njut i stället. Njut av mig så längde det varar. Man är ju bara till låns ändå. Jag vill känna er glädje igen. Vi ska må bra ända till slutet.

Viktigt för honom att han känner er glädje och sluta oroa er.

Vi fick ställa lite egna frågor, och vi vart ju helt ställda. Kom från Falun denna dag då vi mer eller mindre hade fått dödsdomen redan och de vart ju helt blackout i skallen. Va sjutton skulle man komma på. Nu såhär i efterhand hade man ju haft massa fler frågor och funderingar. Men de är som de är.

Lider av sin sjukdom?

Klart, hela han påverkas av det. Skata men säkert.

Känner inför stora hundar?

Han får en spänning när jag=kats tar upp det med honom. Han blir helt klart osäker. Inför vissa hundar känns det ändå dock ok. Han kan säkert visa detta på olika sätt.

Sjuk länge?

Svårt för mig =kats att få honom att förstå hur jag menar men jag får ändå en viss känsla… kanske runt 0,5 – 1 år innan ni börjar märka något.

Vart trivs du bäst?

Han gillar variationen. Han är trygg hos er båda och han vill gärna forstätta så.
 


Som sagt jag är tacksam vi gick dit. Men ja undrar än idag och kommer alltid göra. Hur i hela går de till? Hur kan man få en sådan talang. Alla kan sa hon till mig. Jag försökte, men gick bet.

Många funderingar finns också kring hans Kroniska Hepatit han led utav. Den sjukdom uppkommer inte bara sådär och den är inte ärftlig. Smittats vid parningen? För via blodet smittas de på något vis. Tänk om om inte funnits. Hade ja sluppit tänkt så många om.

Kvällarna är värst och saknaden som mest. Vi är där nu och jag lär gå och lägga mig och inta en nya dag i morgon. Sex underbara år tillsammans, nästan sju med två mer smärtsamma år. Men underbar de va du! ♥